Så går en dag i mitt liv och kommer aldrig åter.

Har precis kommit hem från Sabelfäktningen.
Jag är blå, gul, grön och har ont.
Har kommit fram till att när någon annan står med en meter stål i handen, så ska man inte använda sig själv för att ta emot stålet. Jag är helt på det klara med mig själv om att det är en superdålig idé precis innan jag ska försöka slå någon annan med min sabel. Men, sen är det som att det blir svart i hela huvudet och alla saker som man har kommit fram till och gjort en överenskommelse med sig själv om bara försvinner. Jag sätter gladeligen min kropp i vägen för alla fantastiska slag mina medfäktare kan komma på. Sen blir man trött på sig själv. Lite samma sak varje gång. Tanken innan ”Om jag gör såhär, och sådär, och försöker med det här, det borde funka”
När jag står där "Ööhm, alltså... ööhm... "
Nästa tanke. ”Det var ju inte så produktivt, så kan vi bara få tillgång till huvudet undertiden jag står där, så kommer det nog lösa sig”
När jag står där "Ööhm, alltså... ööhm... "

Såattdee…
Jag är urkass på att hantera stress.
På tal om stress.
Om fem dagar är det dags för SM-uttagningen i poetryslam.
Blev lite upplyst i fredags om att vi inte fick använda samma texter som vi gjorde i kvalen.

Så nu har jag gått och övat, och finurlat i två veckor för att göra mina texter bättre,och mer edgiga (ja det är ett ord). Sen måste jag kassera en och lägga till en som är ganska ofinurlad, orepad och den är trubbig. Sen tror jag den bara talar till den kvinnliga delen av befolkningen, vilket inte är så bra om det är en blandad skara i juryn. Jag vill ju till Umeå! Åh, fan vad jag vill till Umeå. Jag kommer vara så sjukt starstrucked hela tävlingen, men tänk att få möjlighet att sitta och snacka med alla poeter och få uppträda på samma scen som mina idoler! Fan, det vore så awsome så jag skulle dö för det (om inte sabelträningen dödar mig innan). Så nu väntar jag på att Saga ska höra av sig, så ska vi repa texter och sätta regi på dem, så de blir så bra som de bara kan.


Så, jag tänker, jag skriver tills hon gör det.
Var på trädgårdsmässan igår.
Var på sjukt intressanta föreläsningar, och fick med mig hem 6 stycken kryddor till en kryddträdgård jag inte tänkt igenom riktigt än. Funderar på att hänga upp dem i fönstret, för när jag planterar om min Jamaican bell chili så kommer jag inte ha så mycket plats, Eller så ska jag göra ett sånt där pet-flaskasystem, de kanske inte blir jättelyckliga över det heller, för jag tror att de gillar lite plats. Men jag kan inte göra alla glada och växter gillar det där med sol, så det är en utmaning.


Blev aspepp på guerilla gardening av en föreläsare! Köpte en bok om det. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser om alla fantastiska initiativ! Sen köpte jag massa fröer med tveksamma miner om de kunde växa inne. Som tur är har jag rätt stora hinkar, men inte så jättemycket plats. De kanske kan få vara lite ute på uteplatsen när jag kan hålla lite utkik på dem. Men jag älskar mangold! Och det fanns ekologisk, regnbågsfärgad mangold! Hur kan man inte köpa det?!


Så mycket intryck på mässan så man blev alldeles sne i skallen. Jag blev så glad över att finaste Felix var med och hade koll på alla bra stånd och alla bra föreläsare. Det var så mycket folk, helt packat i början. Det ebbade ut efter ett tag, men man blir helt slut av andra människor. Jag gillar nog inte människor. Åtminstone inte i flock. Människor i flock går långsamt. Människor i flock reagerar långsamt, mycket och på typ ingenting.


Tänkte att det där med att stressa ner innan sabelträningen kunde vara bra, så jag valde att istället för att hälla i mig energidryck (kom på att den faktiskt funkar under Örebros hemska vattenkris), så kan jag försöka planera semestern.
Jag är pepp på två saker:

En smideskurs. Problemet är att jag inte kan räkna mig som avancerad, men jag har ju trots allt varit svetsare, och jag lekte rätt mycket med metall under utbildningen och jag har en lite grundläggande förståelse för hur det funkar. Så sitta och göra krokar och skedar låter inte jättelockande. Jag vill göra större saker, jag gillar att göra stora saker. Vore så sjukt dödsfränt om man kunde få göra sitt eget svärd, men jag gissar på att man måste vara avancerad och beond för det. Men, man måste börja någonstans och tar jag inte den här kursen i år, kommer nästa år vara samma sak. Ju mer man lär sig, desto mer kan man göra. Jag är bara inte så bra på det där med att vara tålmodig.

Så, om jag har lite is i magen, så till sommaren skulle detta kunna vara jag!:

Det andra är Ridläger!
Det finns ett som heter Tant och farbrorläger. Nu när jag är 30 så tycker jag att jag kan kvala in i ett sådant. Tänk att få bli kompis med en häst igen, var så sjukt länge sedan. Jag hörde av mig till en arbetskamrat, som har de finaste hästarna jag sett på länge. Det är arbetshästar, med hovar som brunnslock och så snälla ögon att man blir kär. Ifall man inte kunde få komma över och umgås lite med dem, så man åtminstone kommer ihåg hur man gör uppsittningar innan man kommer dit. Hon sa att det skulle gå bra, så nu ska jag bara någonstans försöka klämma in en sådan träff.

Så då kanske detta kunde bli jag:

(ingen är jag, jag är en egen individ som inte kan kategoriseras utifrån andra, ja, jag vet men. Åh, det är ett assvårt val! Som måste tas typs nu, för kurser tenderar att bli fulla)

Så, nu hörde jag av Saga. Nu har vi bestämt tid.

Så nu ska jag äta, och gå ut i soooolen!
D-vitamin for the win!
/Kristina