Det är modeshow på gatan under. De spelar musik så det skallrar i fönsterna. Jag känner mig ibland väldigt missplacerad i mitt val av boplats. Jag är lika intresserad av mode som en kanin är av astrologi. Stadskärnan är väldigt till för folk som gillar mode, om man ser till antalet modeaffärer.
Skulle spela in mig när jag läser in texterna till finalen imorgon, men man blir lite påverkad av untz-untz-musiken, blandad med peppiga Pia som kommenterar de olika - I don´t care i love it! Good for you gouys! - modellerna. Så jag fick ge upp det för tillfället och bestämde mig för att ha en awkward diskussion med min fäktinstruktör istället. Han verkar vara en fin människa. Det är mest jag som verkligen, verkligen ogillar att påpeka att jag inte klarar av saker. Bästa saken med facebook är att folk varken ser eller hör hur mycket jag vrider och vänder på mig, när jag verkligen försöker att dels hålla mig saklig och dels inte bortförklara varför jag känner som jag gör, eller skylla på resten av världen. Men, den slutade bra och jag kan lägga bort lite ågren över saker som behövdes sägas. Woop!
Så nu till den riktiga ågrenen! SM-uttageningen i poetryslam sker imorgon, 14:00 på bokmässan. Ett riktigt toppenrep med Saga gjorde så jag känner mig lugnare med texterna. Sen läste jag upp dem för mamma, och hon kommer alltid med sådan fantastiskt bra kritik. Nu fan gäller det!
På sabelträningen så sägs det att för att en övning ska sitta i en extremt pressad situation så krävs 10 000 upprepningar på samma övning. Tror ta mig tusan det samma gäller att tävla med dikter. Vet inte hur många gånger jag har läst mina dikter - en mixad version av diamonds in the sky alltså? - men att släppa livlinan och läsa dem utan papper gjorde jag först på systerskapsfestivalen. Trots att det är jag som skrivit orden, så blir det helt blankt i skallen när jag är stressad. Så jag har skrivit orden, läste dem så många gånger att jag själv tröttnat på dem, upprepat dem i huvudet under så många städtimmar, reciterat hela mumlandes för mig själv så många gånger att jobbet lär tycka att jag har en störning av något slag. Ändå, så har det fram tills alldeles nyligen blivit tomt i huvudet. Har kommit till den punkten att det mesta går som automatiserat nu, om jag mitt i blir stressad över att jag inte kan nästa stycke, så är det bara att fortsätta prata, så kommer det automatiskt. Jag behöver bara kunna trycka på ”play” i huvudet. Hoppas jag. Verkligen, verkligen hoppas jag. – sexual healing, for realsys? -. Det är mycket jag hoppas på nu. Försöker se tävlingen och diktläsningen som två skilda saker. Det ena är att jag ska läsa dikter imorgon. Där det viktigaste är att jag läser mina texter så att jag själv blir nöjd över dem. Det andra är att jag kan vinna medlemskap i det häftigaste evenemanget evvah! Att dessa två skulle ha något med varandra att göra försöker jag skilja på så gott jag kan. Nepp, de har inte gett sig med modeshowen än och
– These girls fall like dominoes, sångaren är på läger för
flickor med problem med innerörat –jag tappar bara trådar när jag skriver. Då blir det lite mat och snickra på minkinlägget, för att tänka på annat när repning är näst intill omöjligt med så dålig bakgrundsmusik.
Vi kanske hörs sen bloggen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar